lördag 31 augusti 2013

Pippi, Kajsa Kavat och jag

Som liten, och senare inte fullt så liten, tyckte jag mycket om Astrid Lindgrens böcker med alla dessa härliga figurer som hon berättar om. Pippi Långstrump och Kajsa Kavat är ett par av hennes skapelser, två tjejer med skinn på näsan som klarar av det mesta som kommer i deras väg. Förebilder så goda som några när man ska möta stora och små utmaningar i livet.

En utmaning i mindre format som jag nyligen tacklat, är att teckna ett medlemskap på gym. Säkert inget märkvärdigt för de flesta, men har man som jag aldrig satt en fot i sådana lokaler, och dessutom under några år dragits med en rejäl underlängd (låter väl mycket bättre än övervikt?) så kan man känna en rent kolossal motvilja att ta itu med gymbesök, det kan jag lova.


 En mycket motvilligt kavat Karin.

Nåväl, onödighetskilona är borta nu, så det fanns liksom inga ursäkter för att låta bli. Ändå är jag säker på att mina ögon nervöst flackade runt åt alla håll när jag närmade mig gymmet. Ungefär som hos en mus, som förirrat sig in i ett terrarium med utsvultna reptiler. Vet inte riktigt vad jag väntat mig. En självutnämnd dörrvakt, som prövande sticker ett vältränat, skulpterat pekfinger i magen på mig och därefter väser "Vik hädan! Hit in kommer ingen med en sådan franskbrödsdeg-på-jäsning-konsistens!" kanske? Nu rådde det en rent påfallande brist på dessa tänkta dörrvakter. Istället var alla jag stötte på fantastiskt trevliga. Tänk vad mentala hjärnspöken kan ställa till det.