Mer sol, tack

Igår var en härligt solig dag, även om solskenet mer gör humöret gladare än att värma särskilt mycket. Passade på att ta en promenad runt en närliggande liten sjö. Det får gärna bli mer av solen, tack.

Nu är de flesta träd kala, så att man ser den oerhört stiliga skorstenen i bakgrunden. Vackert komponerat kort? Njaäää... :-)

Individualistisk liten and, som höll sig för sig själv och inte med gänget strax utanför bild.

Idag har jag varit på KS för röntgen och ultraljud av bröstet. Det blir alltid många tankar som sätter igång i samband med undersökningar och läkarbesök. Ger behandlingen förväntat resultat? Går det bra, dåligt, ingen förändring? På ultraljudet kunde läkaren jag träffade idag se, att tumören i armhålan blivit något mindre. Det var lite svårare att avgöra vad som gällde för tumören i bröstet, men hon trodde den eventuellt minskat något. Samtidigt ville hon inte, tror jag, säga för mycket åt någotdera håll, utan ville undersöka och mäta på bilderna ordentligt. Det verkar förstås klokt.

Även om tankarna  gärna vill älta, analysera och överanalysera de meningar som yttras, är det bättre att vänta och se fram till nästa läkarbesök på KS mån 25 november, då jag träffar min läkare på onkologen. Då tänker jag, att man noggrannare hunnit analysera vad dagens undersökningar ger för resultat. Visst är det svårt att ge sig till tåls, men fram till dess får jag helt enkelt rikta in mig på att tänka positivt om det som man hittills kunnat se. I samband med läkarbesöket tas också blodprover för att kolla diverse olika värden. 

Dagen efter, tis 26 november, är det dags för den tredje och sista behandlingen av cytostatikakombinationen FEC. De tre påföljande cytostatikabehandlingarna kommer jag att få ett annat läkemedel som heter Taxotere. Biverkningarna av detta läkemedel låter inte roliga, men som alltid är det omöjligt att förutsäga vilka patienter som drabbas av dessa. Dessutom är det ju så, att det inte finns något alternativ - en cellgiftsbehandling är något man går igenom, punkt. Där gäller det att tänka framåt och inse att även om man skulle drabbas hårt av biverkningar just då, så är syftet att behandla cancercellerna, och att  behandlingen faktiskt har en ände någonstans där i framtiden. Sådär, nu har jag peppat mig själv, för en aning nervös är jag faktiskt inför Taxoterebehandlingen. ;-)