Torsk och svampinjoner

 

Tänk att det redan är fjärde advent! Veckan som gått har jag tagit det väldigt lugnt. Dels för att jag känt mig dåsig och trött, dels för att jag kände av muskel- och ledvärken som kan komma som biverkning efter 2-3dagar. Sjuksköterskan rekommenderade att jag tar Alvedon i kombination med Ipren mot värken. Uppriktigt sagt hjälpte det inte helt, men å andra sidan så var det ändå så att jag stod ut med värken även om den kändes lite hela tiden. Får bara hoppas att det inte blir värre allteftersom behandlingarna framskrider, men man får väl vänta och se.

Kan för övrigt meddela att jag har ingredienser till en hel middag i munnen. Torsk och svampinjoner (som min brorsdotter sa när hon var liten). Dessvärre består väl dessa av candidasvamp, som gör att jag i veckan var helt vit på tungan. Jag har fått medicin, Mycostatin, för det, så det blir långsamt bättre, även om jag förstås gärna skulle se att den vita beläggningen försvann i ett nafs.

Lite nervpirrande är det att konstatera, att naglarna (nagelbäddarna) börjat ömma lite. Ungefär som när man klämt sig lite med fingret, och den omedelbara smärtan har avklingat, men man ändå känner en viss ömhet i fingertoppen. Hoppas verkligen att det bara är ömhet och att det inte leder till att naglarna tappas. Huvva, det vill jag inte vara med om!

Annars går dagarna fort. Jag tar kortare promenader för att få lite frisk luft och få röra på mig en aning, läser och ser på filmer, och vilar förstås mellan varven. Man har ju inte roligare än man gör sig!

Kylvantar är ruggigt kalla!

Igår fick jag så min första behandling (av tre) av den för mig nya cytostatikan Taxotere. Eftersom det finns en viss risk för att man kan tappa naglarna av det läkemedlet, fick jag sitta med händer och fötter i kylvantar respektive kylsockar. Hu, så kallt det var. Emellanåt var det nästan så att det tårades lite i ögonen, och jag mindes hur det kändes när man som liten var ute och lekte eller åkte slalom på vintrarna och blev kall. Efter behandlingen var slut, fick jag sitta och vifta med fingrarna en del för att liksom återfå känseln i dem.

Behandlingen gick bra, och när den var över åt Inkan (som följde med som sällskap, tack Inkan!) och jag lunch. Lite dåsig/trött blir man alltid, så på eftermiddagen vilade jag en stund. Som alltid är det inställda larmtider på mobilen när olika mediciner ska tas. Jag börjar få en viss aversion mot den vattenlösliga Betapred (kortison), som smakar väldigt sött, uppriktigt sagt ganska äckligt, när den är upplöst i vatten. Men man får ta till lite knep. Lösa den i så lite vatten som möjligt och sedan stå beredd med en tesked Kalles kaviar för att ta bort smaken i munnen.

Jag har för övrigt konstaterat, att mina naglar fått ett intressant tvärgående mönster. De ser lite ut som randiga polkabetor vid utväxten från nagelbandet sett. Förmodligen är det resultatet av de tidigare cellgiftsbehandlingarna jag fått som nu börjar visa sig.

Det syns inte så tydligt på bild, men det är två tvärgående ränder på varje nagel.

Fonduefrälst

 Trevlig tredje advent!

Mmm, i veckan var en kompis och jag och åt middag på Fondueboden. Det var faktiskt första gången som jag åt fondue, men det blir garanterat inte den sista!  Det var underbart gott med köttmenyn, som vi valde denna gång. Den bestod av kyckling, nötkött och benfri fläskkotlett, på menyn benämnd fläskhare, vilket satte myror i huvudet på oss. Var det månne en alldeles särskilt fet hare som stod på bordet? Som tur är (?) kan man googla sånt på mobilerna och öka på sin allmänbildning. Mobilerna var även till god hjälp när köttet skulle tillagas, för det rekommenderades olika långa tillagningstider i köttbuljongen för de olika köttsorterna. Detta serverades med en rad olika goda röror och såser, pommes frites eller bakad potatis samt ett fräscht urval av grönsaker. Mums!

Dessutom var vi så nyfikna och sugna på efterrättsmenyn, Tobleronefondue med färsk frukt, maränger och glass, fast vid det laget var vi så mätta att vi delade på en efterrätt. Men smaka skulle vi, det hade vi bestämt oss för! Kan berätta, att de var två mycket mätta middagsätare som nästintill rullade ut från restaurangen.

Moster...igen

Att ha en förkylning i kroppen samtidigt som man genomgår en cytostatikabehandling är litegrann som att traska uppför en nedåtgående rulltrappa. :-) De senaste två veckorna har jag så många gånger tänkt för mig själv att NU är hesheten/hostan/snuvan borta, bara för att konstatera nästa dag att nähä, det var den visst inte. Nu ska genast sägas, att riktigt dålig har jag inte varit, men jag verkar inte heller bli helt bra. Det är väl det, att immunförsvaret är nedsatt som gör att man står och stampar på samma ställe hela tiden. Nåja, jag sätter mitt hopp till att jag under kommande vecka (vecka "3" i behandlingen) hinner tillfriskna helt och hållet. Folksamlingar ska helt undvikas!

Så fick jag en rolig nyhet till frukost imorse. Syrrans lilla bebis har äntligen kommit, så nu är det stolta föräldrar, storasyskon och övriga släktingar förstås. Tråkigt att inte vara där hemma och få se det lilla knyttet, men det får bli längre fram. Nu får vi fira dubbelt den 9:e december, eftersom vi har många "Annor" i släkten.