Moster...igen

Att ha en förkylning i kroppen samtidigt som man genomgår en cytostatikabehandling är litegrann som att traska uppför en nedåtgående rulltrappa. :-) De senaste två veckorna har jag så många gånger tänkt för mig själv att NU är hesheten/hostan/snuvan borta, bara för att konstatera nästa dag att nähä, det var den visst inte. Nu ska genast sägas, att riktigt dålig har jag inte varit, men jag verkar inte heller bli helt bra. Det är väl det, att immunförsvaret är nedsatt som gör att man står och stampar på samma ställe hela tiden. Nåja, jag sätter mitt hopp till att jag under kommande vecka (vecka "3" i behandlingen) hinner tillfriskna helt och hållet. Folksamlingar ska helt undvikas!

Så fick jag en rolig nyhet till frukost imorse. Syrrans lilla bebis har äntligen kommit, så nu är det stolta föräldrar, storasyskon och övriga släktingar förstås. Tråkigt att inte vara där hemma och få se det lilla knyttet, men det får bli längre fram. Nu får vi fira dubbelt den 9:e december, eftersom vi har många "Annor" i släkten.