söndag 22 december 2013

Torsk och svampinjoner


Tänk att det redan är fjärde advent! Veckan som gått har jag tagit det väldigt lugnt. Dels för att jag känt mig dåsig och trött, dels för att jag kände av muskel- och ledvärken som kan komma som biverkning efter 2-3dagar. Sjuksköterskan rekommenderade att jag tar Alvedon i kombination med Ipren mot värken. Uppriktigt sagt hjälpte det inte helt, men å andra sidan så var det ändå så att jag stod ut med värken även om den kändes lite hela tiden. Får bara hoppas att det inte blir värre allteftersom behandlingarna framskrider, men man får väl vänta och se.

Kan för övrigt meddela att jag har ingredienser till en hel middag i munnen. Torsk och svampinjoner (som min brorsdotter sa när hon var liten). Dessvärre består väl dessa av candidasvamp, som gör att jag i veckan var helt vit på tungan. Jag har fått medicin, Mycostatin, för det, så det blir långsamt bättre, även om jag förstås gärna skulle se att den vita beläggningen försvann i ett nafs.

Lite nervpirrande är det att konstatera, att naglarna (nagelbäddarna) börjat ömma lite. Ungefär som när man klämt sig lite med fingret, och den omedelbara smärtan har avklingat, men man ändå känner en viss ömhet i fingertoppen. Hoppas verkligen att det bara är ömhet och att det inte leder till att naglarna tappas. Huvva, det vill jag inte vara med om!

Annars går dagarna fort. Jag tar kortare promenader för att få lite frisk luft och få röra på mig en aning, läser och ser på filmer, och vilar förstås mellan varven. Man har ju inte roligare än man gör sig!

tisdag 17 december 2013

Kylvantar är ruggigt kalla!

Igår fick jag så min första behandling (av tre) av den för mig nya cytostatikan Taxotere. Eftersom det finns en viss risk för att man kan tappa naglarna av det läkemedlet, fick jag sitta med händer och fötter i kylvantar respektive kylsockar. Hu, så kallt det var. Emellanåt var det nästan så att det tårades lite i ögonen, och jag mindes hur det kändes när man som liten var ute och lekte eller åkte slalom på vintrarna och blev kall. Efter behandlingen var slut, fick jag sitta och vifta med fingrarna en del för att liksom återfå känseln i dem.

Behandlingen gick bra, och när den var över åt Inkan (som följde med som sällskap, tack Inkan!) och jag lunch. Lite dåsig/trött blir man alltid, så på eftermiddagen vilade jag en stund. Som alltid är det inställda larmtider på mobilen när olika mediciner ska tas. Jag börjar få en viss aversion mot den vattenlösliga Betapred (kortison), som smakar väldigt sött, uppriktigt sagt ganska äckligt, när den är upplöst i vatten. Men man får ta till lite knep. Lösa den i så lite vatten som möjligt och sedan stå beredd med en tesked Kalles kaviar för att ta bort smaken i munnen.

Jag har för övrigt konstaterat, att mina naglar fått ett intressant tvärgående mönster. De ser lite ut som randiga polkabetor vid utväxten från nagelbandet sett. Förmodligen är det resultatet av de tidigare cellgiftsbehandlingarna jag fått som nu börjar visa sig.

Det syns inte så tydligt på bild, men det är två tvärgående ränder på varje nagel.


söndag 15 december 2013

Fonduefrälst


3.advent-0009.gif von 123gif.de
 Trevlig tredje advent!

Mmm, i veckan var en kompis och jag och åt middag på Fondueboden. Det var faktiskt första gången som jag åt fondue, men det blir garanterat inte den sista!  Det var underbart gott med köttmenyn, som vi valde denna gång. Den bestod av kyckling, nötkött och benfri fläskkotlett, på menyn benämnd fläskhare, vilket satte myror i huvudet på oss. Var det månne en alldeles särskilt fet hare som stod på bordet? Som tur är (?) kan man googla sånt på mobilerna och öka på sin allmänbildning. Mobilerna var även till god hjälp när köttet skulle tillagas, för det rekommenderades olika långa tillagningstider i köttbuljongen för de olika köttsorterna. Detta serverades med en rad olika goda röror och såser, pommes frites eller bakad potatis samt ett fräscht urval av grönsaker. Mums!

Dessutom var vi så nyfikna och sugna på efterrättsmenyn, Tobleronefondue med färsk frukt, maränger och glass, fast vid det laget var vi så mätta att vi delade på en efterrätt. Men smaka skulle vi, det hade vi bestämt oss för! Kan berätta, att de var två mycket mätta middagsätare som nästintill rullade ut från restaurangen.

måndag 9 december 2013

Moster...igen

Monday Images
Att ha en förkylning i kroppen samtidigt som man genomgår en cytostatikabehandling är litegrann som att traska uppför en nedåtgående rulltrappa. :-) De senaste två veckorna har jag så många gånger tänkt för mig själv att NU är hesheten/hostan/snuvan borta, bara för att konstatera nästa dag att nähä, det var den visst inte. Nu ska genast sägas, att riktigt dålig har jag inte varit, men jag verkar inte heller bli helt bra. Det är väl det, att immunförsvaret är nedsatt som gör att man står och stampar på samma ställe hela tiden. Nåja, jag sätter mitt hopp till att jag under kommande vecka (vecka "3" i behandlingen) hinner tillfriskna helt och hållet. Folksamlingar ska helt undvikas!

Så fick jag en rolig nyhet till frukost imorse. Syrrans lilla bebis har äntligen kommit, så nu är det stolta föräldrar, storasyskon och övriga släktingar förstås. Tråkigt att inte vara där hemma och få se det lilla knyttet, men det får bli längre fram. Nu får vi fira dubbelt den 9:e december, eftersom vi har många "Annor" i släkten.

Baby Boy Images

måndag 25 november 2013

Lugnande besked

JellyMuffin.com graphics & Images
Vad är det med mobiler och läkarbesök egentligen? Det slår visst aldrig fel. Så fort jag är på ett läkarbesök, blodprovstagning eller omläggning på vårdcentralen så ringer min mobil. Jag får nog börja stänga av ljudet, vilket jag hittills alltid glömt att göra. :-)

Var alltså på mitt läkarbesök idag inför tredje och sista FEC-behandlingen imorgon. Det blev bra, lugnande besked och jag fick svar på mina frågor. Både röntgen, ultaljudsundersökningen och dagens undersökning av min doktor på onkologen visade att båda tumörerna (i bröstet och armhålan) har krympt. Det kändes lugnande att få veta detta. Skönt också, att det gick att avläsa en minskning även på ultraljudsbilderna. Det var den doktorn (ultraljudsdoktorn), som ville ha lite tid på att gå igenom bilderna för en noggrannare bedömning. Klokt att ge säkra besked, men något i det hon sa fick mig att bli osäker på om det överhuvudtaget hade blivit några förändringar och genast satte fantasin och funderingarna igång. Nåja, som det visade sig, var det onödigt att ta ut bekymren i förskott, även om man ibland har svårt att låta bli att spekulera.

Förra veckan drog jag olyckligtvis på mig en förkylning. Har tagit det väldigt lugnt sedan dess, kan jag säga, och bara försökt kurera mig. Jag vill ju inte att morgondagens behandling ska skjutas upp. Nu har förkylningen vänt och det är "bara" irriterade luftrör som ska lugna sig - låter hes när jag pratar, plus att luftrören reagerar på kyla och torr luft så att jag skrällhostar. Som tur är, förhindrar inte det att jag får cytostatika imorgon, så nu kan behandlingen fortgå enligt planerna. Skönt!

söndag 24 november 2013

Gles rotborste och Saharas öken

Nu börjar det bli rejält tunt med hår på huvudet. Med den korta snaggen jag klippte blir effekten ungefär som en gles rotborste, med extra tunnhårighet på bakhuvudet där huvudet vilar mot kudden och det skavs av. Ni vet, som små bebisar brukar få. :-) Hemma går jag ofta med en s.k. buff  på huvudet, för det blir faktiskt lite kallt när man är van vid en tjock kalufs. Lite komiskt blev det i tisdags, då hantverkare kom för att byta ut duschslang och duschmunstycke i badrummet. Kom på mig, att jag hade peruken stående på sin ställning ovanpå ett badrumsskåp, och hann precis ställa undan den innan hantverkarna dök upp. I stället öppnade jag dörren i min buff, och de tyckte säkert att jag såg ut som en överårig tonåring som envisas med att ha mössa inomhus. :-)

I munnen är det torrt som i Saharas öken, så nu har jag varit in på apoteket och inhandlat diverse salivstimulerande tabletter, fluortuggummi och fluorlösning att skölja med. Dessutom tidigarelade jag min årliga kontroll hos tandläkaren för att få en genomgång av tänderna. På röntgenbilderna hittade tandläkaren två gamla fyllningar som börjat lossna, och dessa borrades bort och nya lagningar gjordes. Så nu är jag några tusenlappar fattigare, men man vill förstås hålla efter tänderna så att inte muntorrheten av medicineringen ger en problem med tansingarna längre fram.

zwani.com myspace graphic comments



söndag 17 november 2013

Väntar...

Vilken solig och mild helg det har varit! Lördagen inleddes med att min kompis och jag åt frukostbuffé på Villa Källhagen. Vi lät oss väl smaka av det uppdukade utbudet, och som man gärna gör i dessa lägen så åt vi kanske aaaaningen mer än till en vanlig frukost därhemma. ;-) Efter den goda frukosten kände vi, att vi ville röra lite på oss och få maten att sjunka undan, så vi tog en promenad runt Djurgårdskanalen. Det kändes lagom, och var skönt, även om det blåste en del.

Eftersom det var soligt och milt väder även idag, så promenixades det igen. Man får passa på, så länge vädret är fint och det bara är trevligt att vara ute. Promenaderna blir gärna en tråkigare plikt framemot vintern, även om jag ser till att komma ut och röra på mig.

De här dagarna går jag och väntar med spänning på att höra ifrån min lillasyster. Hon beräknas få sin lilla pojke i slutet av november, men på bebisars vis kan de ju komma lite närhelst de har lust. :-) Nåja, det blir när det blir. Det ska bli så roligt!

 Image

torsdag 14 november 2013

Mer sol, tack

Igår var en härligt solig dag, även om solskenet mer gör humöret gladare än att värma särskilt mycket. Passade på att ta en promenad runt en närliggande liten sjö. Det får gärna bli mer av solen, tack.

Nu är de flesta träd kala, så att man ser den oerhört stiliga skorstenen i bakgrunden. Vackert komponerat kort? Njaäää... :-)

Individualistisk liten and, som höll sig för sig själv och inte med gänget strax utanför bild.

Idag har jag varit på KS för röntgen och ultraljud av bröstet. Det blir alltid många tankar som sätter igång i samband med undersökningar och läkarbesök. Ger behandlingen förväntat resultat? Går det bra, dåligt, ingen förändring? På ultraljudet kunde läkaren jag träffade idag se, att tumören i armhålan blivit något mindre. Det var lite svårare att avgöra vad som gällde för tumören i bröstet, men hon trodde den eventuellt minskat något. Samtidigt ville hon inte, tror jag, säga för mycket åt någotdera håll, utan ville undersöka och mäta på bilderna ordentligt. Det verkar förstås klokt.

Även om tankarna  gärna vill älta, analysera och överanalysera de meningar som yttras, är det bättre att vänta och se fram till nästa läkarbesök på KS mån 25 november, då jag träffar min läkare på onkologen. Då tänker jag, att man noggrannare hunnit analysera vad dagens undersökningar ger för resultat. Visst är det svårt att ge sig till tåls, men fram till dess får jag helt enkelt rikta in mig på att tänka positivt om det som man hittills kunnat se. I samband med läkarbesöket tas också blodprover för att kolla diverse olika värden. 

Dagen efter, tis 26 november, är det dags för den tredje och sista behandlingen av cytostatikakombinationen FEC. De tre påföljande cytostatikabehandlingarna kommer jag att få ett annat läkemedel som heter Taxotere. Biverkningarna av detta läkemedel låter inte roliga, men som alltid är det omöjligt att förutsäga vilka patienter som drabbas av dessa. Dessutom är det ju så, att det inte finns något alternativ - en cellgiftsbehandling är något man går igenom, punkt. Där gäller det att tänka framåt och inse att även om man skulle drabbas hårt av biverkningar just då, så är syftet att behandla cancercellerna, och att  behandlingen faktiskt har en ände någonstans där i framtiden. Sådär, nu har jag peppat mig själv, för en aning nervös är jag faktiskt inför Taxoterebehandlingen. ;-)

tisdag 12 november 2013

Mopsig typ

I helgen träffades alla jobbarkompisar hemma hos en av kollegorna för att umgås lite utanför jobbet. Jättetrevligt, med mycket prat, skratt och god plockmat från delikatessdisken. Kollegan hade nyligen skaffat en underbart söt liten mopsvalp. Som en god värd vandrade han glatt runt från famn till famn och bekantade sig med alla besökare.

Rambo hälsar på alla gästerna.

onsdag 6 november 2013

Ros i november

Jag kan inte låta bli att häpna över, att knoppen som syntes förra veckan faktiskt hann slå ut. Är absolut inte duktig på blommor, men en ros i november låter sent i mina öron. 


Ungefär samma uppsyn hade jag i ansiktet igår, efter cytostatikabehandlingen i måndags. Rödrosig i ett svullet ansikte, kanske som en jultomte som blivit något överförfriskad på glöggen. :-) Överhuvud taget var jag tröttare än efter första behandlingen. Låg mest och dåsade hela dagen igår, men som tur är, kände jag mig piggare idag, och det mesta av svullnaden har gått ned. Skönt.

lördag 2 november 2013

Före och efter

Jaha, då var man snaggad. Riktigt kortsnaggad. Det känns väldigt ovant när man stryker handen över huvudet, men nu ska jag väl å andra sidan inte gå och drälla en massa långa hårstrån omkring mig överallt. Och peruken krusar sig/frizzar inte i fuktigt väder. Hurra!

Kan inte låta bli, att visa före- och efterbilder. I grön tröja är det mitt eget hår, dock rakfönat efter senaste frisörbesöket i september. På den andra bilden har jag peruken. Jag är helt klart  nöjd med den. Återstår bara att lära sig sätta på den så den sitter snyggt. Det ser ju så enkelt ut när proffset gör det! 


torsdag 31 oktober 2013

Grått ute, strålande sol inombords


Idag känns allting lekande lätt och humöret är på topp. Hade läkartid på förmiddagen, och doktorn undersökte bröstet och armhålan. Hon bedömde att tumören i bröstet blivit mjukare (vilket var önskvärt) och mindre. I armhålan kände hon efter, tittade sedan på min journal på datorn och kände efter igen. Hon hade nämligen svårt att hitta tumören, så visst märks resultatet av cytostatikan. Det kändes förstås fantastiskt att höra. Naturligtvis kan inte läkarna ge några garantier, men det känns bra att veta att behandlingen har förväntad effekt och att det går åt rätt håll. Denna läkarundersökning följs av cytostatikabehandling nummer 2 (av totalt 6) nu på måndag den 4:e november. Sedan ska det gå ett visst antal dagar, så att den behandlingen kan få ha sin effekt, och därefter, torsdag 14 november, blir det uppföljning med bröströntgen och ultraljud av bröst. Nu hoppas jag på lika goda besked då.

Imorgon har jag tid hos Inga-Lill, perukmakaren. Det blir bra tajmat, och jag kommer nog att klippa håret riktigt, riktigt kort och gå över till peruk istället. Hoppade in i en klädaffär för att prova en blus som var på rea, och innan jag hade fått av mig mina kläder, provat blusen och gjort om hela påklädningsproceduren så tyckte jag att jag fick plocka bort en hel del hårstrån som lossnat och hamnat på kläderna. Man vill ju inte lämna en massa hårstrån efter sig i affärer och på andra "allmänna" platser. Så, Eva (Katten Alice) och Inkan, när vi lunchar på söndag så kommer jag nog i lånta fjädrar. Eller åtminstone i "lånat" hår. :-)

Ikväll väntar infomöte på jobbet. Det ska bli roligt att träffa alla kollegorna, för det går ju trots allt några dagar eller en vecka mellan gångerna vi ses. Även om jag vet, att jag kommer vara sjukskriven åtminstone till mars-april nästa år, så vill jag hålla kontakten och hålla mig informerad. Hoppas att ni alla får en lika bra dag som jag!


onsdag 30 oktober 2013

Änglar och flärd

Idag fick jag ett så trevligt besök av en vän från kattbloggvärlden. Helene (Dui och Decos matte) kom och hälsade på, och dukade upp den ena läckerbiten efter den andra till både två- och fyrbenta. Godsaker från ett konditori, kattgodisar åt grabbsen och ett möjligt framtida betesprospekt i form av en vacker krukväxt. Här råder dock delade meningar mellan matte och missar om hur blomman gör bäst nytta! :-) Tack för besöket Helene, det var hur trevligt som helst att sitta och prata och fika.

Sedan måste jag ju visa upp mina fina änglar, som inköptes på Syfestivalen (Älvsjömässan) förra veckan.

 Ängeln t.v. har svagt rosa hänge medan den t.h. har ett pärlemorvitt.


Flärd i form av ett halsband från mässan, och en goodiebag från Nuxe (jobbrelaterat).

tisdag 29 oktober 2013

Det är inte bara höstlöven som faller av...

Idag är det dag 14 efter första cytostatikabehandlingen, och det är också nu som man enligt schema börjar märka av att man börjar tappa håret. En del kan känna av, att det kliar eller ömmar lite i hårbotten några dagar innan, men det har inte jag gjort. Tyckte det var lite konstigt, att jag inte fått någon förvarning, och drog därför lite prövande fingrarna genom håret medan jag låg ned och läste i sängen. Hoppsan! Där hände det något. En rejäl tuss med hårstrån lossnade. Fortsatte dra med fingrarna genom håret för att se, hur mycket lösa strån det fanns, och snart hade jag samlat ihop till denna imponerande hög:
En pocketbok ligger bredvid för att visa storleksförhållandet.

Nu har jag en tjock kalufs på huvudet, så det märks faktiskt inget utseendemässigt ännu. Tänker dock ringa perukmakaren imorgon och fråga hur det går med de beställda provperukerna. Drar jag loss de här mängderna varje dag, så tunnas även min hårman ut snabbt!

måndag 28 oktober 2013

Somliga dagar...

Alltså, somliga dagar har allting en tendens att gå galet. I lördags var en sådan dag. Dagarna innan hade varit ganska hektiska, så jag såg fram emot en dag där jag skulle ta det ganska lugnt. Riktigt så blev det inte. :-)

Morgonen var i och för sig inte så tokig. Jag hann med en vända på gymmet, men väl hemma hoppade jag i duschen och lyckades få fukt (trots duschskydd runt armen) innanför förbandet till katetern. Det är viktigt att det området är absolut skyddat, så det var bara att ringa numret som jag fått till KS. Vårdcentralen var ju stängd eftersom det var helg. Efter lite väntan på att koordinatorn på KS skulle ringa tillbaka, så hoppade jag in i en taxi och åkte till Radiumhemmet för att få armen omlagd.

Väl hemma igen fick jag den lysande idén att nu, idag, var nog den rätta dagen att byta ut min iPhone4 mot en nyare version. Sagt och gjort, jag knatade iväg till Solna centrum. Den idén hade visst alla andra invånare i Solna också fått, så här en lördag efter lön. Nåja, jag uträttade mitt ärende och traskade hem igen. Där satte jag i det nya SIM-kortet (nytt, eftersom storleken på mitt gamla kort inte passade) och skulle börja göra inställningarna på telefonen. Instruktionerna visas på skärmen, så det är bara att följa dem. Det man helst inte ska göra, är att tappa greppet om telefonen precis när man ska välja språk. iPhonen slant lite i handen på mig, och istället för att välja svenska, kom jag åt raden under där kinesiska(?) tecken stod. Som i ett trollslag kom nya instruktioner på skärmen. På kinesiska. :-(

I det läget försökte jag förstås med sådana saker man gör när man inte har aning om vad som behövs: trycka på hemknappen (inget hände) och stänga av och sätta på telefonen några gånger (ingen förändring). Sedan ringde jag 3:s kundsupport, men fick rådet att det lättaste var att gå till 3-butiken igen och få hjälp. Jag hade verkligen inte lust med att ge mig ut i trängseln igen, men bedömde att det skulle ta ännu längre tid att lära mig kinesiska än att besöka centrum. ;-) Väl framme i 3-butiken berättade jag vad som hänt och visade iPhonen. Gissa vad som hänt? Den eländiga förrädaren till telefon hade nu varit avstängd i kanske en kvart (tiden det tog att ta på sig ytterkläderna och gå till butiken), så när försäljaren sätter igång telefonen visar skärmen inte längre kinesiska utan den vanliga startinstruktionen. Då kände jag mig inte så begåvad, kan jag försäkra. Nåja, försäljaren skrattade åt mitt missöde och gjorde snabbt språkval och slog in de koder som behövdes. Han ville väl vara säker på, att jag inte skulle komma tillbaka en tredje gång, kan jag tro. Resten av dagen gick åt för att göra säkerhetskopior, nya inställningar på nya telefonen, uppdatera den gamla och rensa den på information så att mamsen kunde överta den samt visa de vanligaste funktionerna på den. Hon tyckte nog, att det var lite krångligt att "träffa rätt" med fingrarna på skärmen, men det går nog bra efter någon dag, tror jag.

Igår, söndag, åkte mamma hem till Gällivare, men hon kommer tillbaka igen nästa helg. På eftermiddagen kom Inkan förbi. Jätteskoj med besök. Vi åt middag och fikade på det. Hade bakat en variant av min saffrans- och citronkaka, som blev lyckad. Variant skriver jag, eftersom riktigt alla ingredienser inte fanns hemma, men det är en sådan kaka där man kan göra lite byten och resultatet blir jättebra ändå. Tacksamt!

Kakan blir ganska kompakt, men smakar fantastiskt gott till kaffe eller te.

Receptet kommer nedan. Den blå texten är "originalreceptet" med russin, som jag tycker ger lite lussekatt- och julkänsla till kakan. Därför hade jag den här gången i torkade aprikoser istället, sönderklippta i små tärningar. Kesella hade jag inte hemma, så det fick bli naturell yoghurt istället, plus att 100 g hackad vit choklad slank ned i smeten. Chokladen var ganska finhackad, så det mesta smälte in i smeten i ugnen. Vill man att bitarna ska synas och kännas i kakan, får man nog hacka den i lite större och rejälare bitar. Den här varianten med lite utbytta ingredienser är skriven med röd text.

Saffran- och citronkaka

Ugn: 150 grader i ca 50 minuter-1 timme

50 g smör i bitar, rumstempererade
1 ½ dl socker

Rör ihop smör och socker. (Smöret ska inte smältas. Det här sättet ger en ganska kompakt kaka)

2 ägg

Tillsätt äggen, ett i taget. Rör om.

1 burk Kesella 1 % (eller 2 ½ dl naturell yoghurt i valfri fetthalt)
rivet skal av 1 citron
100 g russin (eller 100 g torkade aprikoser i mindre bitar plus 100 g hackad vit choklad)

Tillsätt Kesella, russin och citronskal eller motsvarande utbytta ingredienser. Rör om.

saffran 1 paket (½ g) plus lite strösocker
1 dl mjölk

Stöt saffran med lite socker och rör ned i smeten. Skölj ur morteln med mjölken.

4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Blanda mjöl och bakpulver. Rör ned. Häll smeten (den blir ganska tjock) i 1 ½ liters smord och bröad (eller kokosbeströdd) form. Grädda i 150 grader i 50-60 minuter.

onsdag 23 oktober 2013

Ogiltiga fingeravtryck

Eftersom kissemissarnas krumsprång i sängen, avsett för att få upp matte och få frukosten serverad, väckte mig omkring klockan fem i morse, beslöt jag mig för att vara lite hurtig och knata iväg till gymmet så att jag skulle vara där vid sextiden, då man som tidigast får tillträde till lokalerna. Vid den tiden är inte receptionen bemannad, utan inpassering sker medelst kort med chip (ytterdörren), och i slussen mellan ytterdörren och nästa dörr är det ytterligare en avläsning av kortet, med tillägg av att scanna fingeravtryck. Haha, ibland känner man sig som agent Karin som söker tillträde till en topphemlig anläggning. Riktigt den känslan hade jag dock inte idag. Scannern tyckte uppenbarligen inte alls om mina fingeravtryck, utan visade rött ljus med texten "passering nekad".

Provade säkert ett tjugotal gånger under loppet av några minuter, ackompanjerad av morrningar och fräsanden helt i klass med de som mina katter frambringar när de har fångat en harkrank och gör rusningar genom lägenheten för att få ha sitt byte ifred från de andra nyfikna kattgrabbarna. Oavsett ljudeffekter ville den eländiga avläsaren inte alls vara med om att släppa in löst folk som mig i lokalerna. ;-) Det var bara att traska hemåt igen i mörkret. Nåja, en morgonpromenad fick jag ju i all fall.

Väl hemma var det dags för frukost, och efter det ett vårdcentralbesök. Katetern måste spolas och läggas om en gång i veckan, och dessutom skulle det tas blodprover vars resultat skulle meddelas min läkare på Karolinska sjukhuset. Under den andra veckan efter cytostatikabehandlingen är man som mest infektionskänslig. Därför börjar en behandling med immunstimulerande sprutor (ja, jag veeet - jag tjatar något förskräckligt om dessa sprutor!) dag 5 och pågår normalt till dag 9. Under slutet av "sprutperioden" tas alltså ett blodprov som bl a ska visa om vita blodkropparna är på en bra nivå. Ifall de inte är det, får man ta ytterligare sprutor under några dagar för att boosta värdena. Min kontaktsjuksköterska ringde upp vid lunchtid, och det visade sig att värdena var okej, så i alla fall den här omgången räcker det med planerade sprutor och inga extra behövs.

På eftermiddagen försvann mamma med bestämda steg i riktning mot simhallen, och jag beslöt mig då att göra ett nytt försök på gymmet. Frågade i receptionen om avläsningen trasslade, eller om det bara var jag som hade problem. Vi försökte några turer med att lägga in mina fingeravtryck på nytt och att byta passerkort, men scannern var obeveklig. Passering nekad! Det slutade med att de tog bort mina märkliga fingeravtryck från systemet, så att det bara ska räcka med chipläsning från kortet för att jag ska kunna komma in. Lika bra det. Så fick jag äntligen röra lite på mig. Rask promenad på löpbandet och en halvtimme på crosstrainern. Inga märkvärdigheter alls, men det räckte för att jag skulle få torka svetten ur ansiktet ett antal gånger. Skönt att känna, att man kan motionera på vettiga sätt, även om simning och styrketräning är uteslutna pga PICC-linekatetern.

tisdag 22 oktober 2013

Skyddsängel

I morse ställde jag klockan och traskade iväg till jobbet i arla morgonstund. Vi hade nämligen ett informationsmöte inbokat, och min tanke just nu är att i mån av ork framöver kommer jag att försöka vara med på dessa. Dels för att hålla fast vid den sociala kontakten med mina arbetskamrater, dels för att faktiskt hålla mig uppdaterad i den mån det går.

Det visade sig att temat idag var makeup från Idun. (Det låter säkert som ett väldigt  underligt infomöte. ;-) Kanske ska tillägga, att jag jobbar på apotek, och numera ingår även smink i apotekens sortiment. Sedan kan man säkert ha åtskilliga åsikter om just den saken). En trevlig tjej kom och berättade om Iduns produkter och visade en sminkning på en av kollegorna. När sedan apoteket slog upp portarna vid öppningstid och kunderna kom, passade jag och två kollegor (en som hade semester men ändå var med på mötet och en annan som egentligen började kl 12) på att be om tips från den duktiga make up-artisten. Som lydiga studenter på en föreläsning stod vi med papper och penna i handen och noterade föreslagna färgval och produkter, alltmedan tjejen la en lätt make up på var och en av oss. Det var riktigt skoj! Jag, som sminkar mig ungefär en gång om året, blev jättenöjd över att få den hjälpen. Vet att huden kommer att bli torrare och tråkig framöver av cellgiftbehandlingen, och säkert kommer jag inte att se så jättepigg ut, så om man nu ska genomgå något sådant så kan det i alla fall lätta upp om man inte ser fullt så anskrämlig ut som i vanliga fall. :-) Ska faktiskt investera i en del av de föreslagna produkterna senare i veckan.

En annan sak som gjorde mig väldigt glad (och rörd) var en liten present från en arbetskamrat. Det är en kvinna som jag (och alla i personalen!) uppskattar väldigt mycket. Klok, lugn, som gått igenom mycket själv med avseende på sjukdomar men som också blivit så otroligt stark av det. Hon är verkligen den som förstår att sätta värde på de små, vardagliga sakerna i tillvaron som kan sätta lite extra guldkant på någons dag. Hon är den som verkligen ger kollegan eller kunden den där komplimangen (och inte bara tänker säga det), som kanske plockar en bukett blommor på väg till jobbet för att piffa upp i lunchrummet, eller har köpt med sig ett mysigt ljus i adventstider. Denna underbara kvinna hade köpt en liten present, fint inslagen och med denna bifogade hälsning på ett litet kort:

Karin! En  liten skyddsängel till dig. Med hopp om att allt ska gå bra. Kram XXX.

Visst är den söt, min skyddsängel?

Note to self: få inte fler dumma idéer om att injicera Nivestim i låret för att variera stickställena så mycket det går. Det gjorde faktiskt lite ont - inte själva sticket, men att tömma sprutans innehåll. Kanske hade jag lite för bråttom den här gången?

måndag 21 oktober 2013

Promenad i höstsol

Lyckades att få till en sovmorgon, med en kattägares mått mätt. Hungriga katter löpte inte amok i sängen förrän vid sjutiden på morgonen. Skönt att få sova ut!

Piggare idag, och inte lika frusen som igår. Då fick jag inte upp värmen, trots raggsockor och yllekofta, förrän efter att jag bälgat i mig två skålar med lite för het kålsoppa på kvällen. Efter det intog mamma och jag TV-soffan för att titta på Johan Falk:Barninfiltratören på DVD. Spännande, men lite otäck i vissa scener. Avskurna fingrar som ges som godis till kamphundar kan jag gärna avstå från att se.

Nivestim-sprutan var väldigt enkel att hantera. Förfylld, så inget blandande med pulver och vatten (tur det), och en nål så tunn att jag faktiskt inte ens kände när den gick in i huden. Lite av en antiklimax. Jag hade ju liksom fått för mig, att sprutorna skulle kännas lite jobbiga att ta. Än så länge har jag inte märkt av biverkningen smärta i benen (skelettet), och det är ju för all del inte säkert att jag heller kommer att märka av det. Tur i alla fall att både doktorn och sköterskan förvarnade om det, så att man inte blir förskräckt om det dyker upp. Efter ca 3:e eller 4:e sprutan, när benmärgen helt oförskämt har blivit tvingad till att börja sparka igång extra produktion av vita blodkroppar, så kan man känna av värk i vissa delar av skelettbenen. Bröstbenet, ländryggen, lårbenen. I så fall är det bara att ta ett par Alvedon mot det.

Jag har känt mig hyfsat pigg idag. Eftersom det varit soligt, om än kyligt, ute så har mamma och jag tagit två promenader i höstsolen. Skönt att röra på sig lite och få frisk luft! På eftermiddagen gick mamma och simmade, men det får jag tyvärr avstå ifrån. Hade precis hunnit köpa ett årskort på simhallen, men det utlägget får jag igen som friskvårdspengar från jobbet, så det var strunt detsamma.

Har lyckats koncentrera mig lite bättre vid läsning, så idag läste jag ut boken "En man som heter Ove", som jag hört mycket gott om. Och jodå, även jag tycker att det var en charmig och underhållande bok, väl värd att läsa.

Fick en länk SMS:ad till mig till ett klipp med dessa duktiga grabbar. Har aldrig hört talas om dem förut, men sjunga kan de onekligen.

söndag 20 oktober 2013

Full rulle

Dagarna kan gå fort, även om man är sjukskriven från jobbet. Det har varit en mängd läkarbesök och undersökningar, och det känns verkligen som att allt går undan för att behandlingen ska kunna börja. Skönt! Hela behandlingsteamet på KS känns fantastiskt proffsiga (naturligtvis), men därtill även underbart trevliga och bemöter en på ett så fint sätt.

Här har varit läkarbesök, där en doktor förklarade sjukdom och behandling på ett pedagogiskt föredömligt sätt, blodprover har tagits samt utgångsprover på lever- och njurvärden för att kunna jämföra med värden under behandlingen. Möte med sjuksköterska för att ytterligare i detalj prata om läkemedelsbehandlingen, biverkningar, få telefonnummer att ringa om saker uppstår. Det känns tryggt.

Dessutom har två olika "röntgenundersökningar" av kroppen genomförts, en skelettscintigrafi och en datortomografi av lungor och buk. När provsvaren kom, i form av ett telefonsamtal från en av läkarna i teamet, att ingen vidare spridning hittats var det som att vinna högsta vinsten i ett lotteri. Nej, det var en dum liknelse. Självklart måste röntgenbeskedet kännas ännu bättre!

I nuläget har jag en PICC-linekateter införd i armen. Den ska sitta där under hela perioden med cytostatikabehandlingen (ca 4,5 månader) och är till för att skydda de fina kärlen i armen mot de kärlretande komponenterna i cellgifterna. Läkemedlet förs i katetern till mynningen av ett stort kärl i bröstet, där läkemedlet snabbt späds ut i den stora blodvolymen. Tyvärr innebär katetern att jag inte får doppa armen i vatten, så simning är utesluten närmaste månaderna, men vad gör väl det?

Även håret är det beslut kring. Det är en naturlig följd av cellgiftsbehandingen att jag kommer att tappa håret. Naturligtvis inget att se fram emot, men i det stora sammanhanget känns det inte så viktigt. I alla fall är det vad förnuftet säger! Dock får man en rekvisition från landstinget för peruk och lösögonfransar/ögonbryn som man kan använda under behandlingstiden. Jag har varit för en första träff hos en perukmakare, där mått togs, frisören bedömde hårfärg och kvalitet på naturliga håret, och vi pratade om vilken sorts stil som kan kännas rätt. Nu är ett antal provperuker hembeställda. Jag väntar på att få ett SMS om, när vi kan boka in nästa tid.

Frisören kan, om kunden så vill, klippa kort eller raka av håret så att peruken sitter bättre - innan det verkligt stora håravfallet sätter igång. Har inte bestämt mig hur jag ska göra ännu. På ett vis, skulle det vara skönt att känna att det är mitt beslut att håret blir kort, och kanske en psykologisk lättnad att inte tappa stora sjok vid dusch, eller hitta massor på huvudkudden på morgonen. Dessutom, med mitt halvlånga, tjocka hår som jag har nu skulle peruken säkerligen bara glida omkring. Nåja, det återstår att se hur jag gör med den saken.

Själva cytostatikabehandlingen då? Den gick smidigt, även om det naturligtvis tar lite tid. En sjuksköterska började med att spola rent och lägga om min PICC-line (katetern). Hela tiden förklarade hon vad och varför hon gjorde saker, och vi pratade om behandlingen. Cellgifterna som jag får de tre första behandlingarna kallas FEC (där bokstäverna är initialer för varsitt läkemedel). Man får ett läkemedel i sänder, och när ena påsen är tom, spolas katetern igenom med koksaltlösning innan nästa påse kopplas på. "E-läkemedlet" (epirubicin) är rött och jag blev också förvarnad om jag skulle kissa rött närmsta dygnet. Hela behandlingen tog ungefär 2,5 timmar. Mådde förvånansvärt bra efteråt, även om jag var lite trött, men kände av illamående och  kräktes lite på kvällen, trots att jag tagit mediciner mot detta.

Min sjuksköterska ringde och följde upp hur jag mådde dagen efter behandlingen (på torsdagen). När hon hörde att jag kräkts, sa hon att de skulle se över läkemedelsbehandlingen till nästa omgång, och dessutom fick jag tips på hur jag skulle justera doserna av de läkemedel jag redan har. Man ska nämligen inte behöva må dåligt, just för att inte sätta behandlingen i samband med något negativt och få ett betingat illamående varje gång det är dags för en ny behandling. Smart!

Har mått förvånansvärt bra hittills efter min första cellgiftsbehandling, men märker att jag är tröttare än vanligt - dåsar framför TV:n vid åttatiden på kvällen. Nåja, det var väntat med trötthet. Nu börjar fasen med att de vita blodkropparna dippar, så att jag kan bli extra infektionskänslig. Har fått sprutor (och anvisningar om hur man tar dem) som ökar blodkroppsproduktionen. Inget jag ser fram emot, men det ska självklart gå vägen att sticka sig själv. Allt går!

tisdag 15 oktober 2013

Overklighetskänsla

Höstens glada förväntningar på att komma i lite bättre form bl a genom att teckna medlemskap i närliggande gym känns nu avlägsna och ganska oviktiga. Visst, jag kommer att fortsätta besöka gymmet ändå, men tankar om prestationer, förbättringar, siffror på framsteg känns inte längre särskilt relevanta.

Min mammografiscreening måndag den 16 september följdes upp av en kallelse för fler kontroller ons den 25 september. Vid återbesöket togs nya kompletterande bilder, man gjorde ultraljudsundersökning, en doktor undersökte brösten och till slut gjordes en mellannålspunktation. Fick en tid för besked av provsvar på måndagen nästföljande vecka, den 30 september. Dagarna fram till måndagen mådde jag inte bra alls. Frös hela tiden, alla muskler var spända och sömnen bestod av någon enstaka timme per natt. På lördagen kom mamma med flyg för att hålla mig sällskap och stötta, vilket innebar en enorm skillnad. Jag tycker visserligen om att bo ensam (förutom mina tre katter), men att må dåligt och inte ha något sällskap hemma att prata med var verkligen hemskt.

När tankarna irrade som värst, kunde jag ta mig till allt möjligt bara för att sysselsätta mig, även med den i övrigt så avskydda städningen. Natten till fredag 27 september (i väntetiden på beskedet) vaknade jag efter någon timmes sömn. Klockan två på natten gav jag upp. Skrubbade frenetiskt toalettstol, handfat, katternas sandlåda, badkaret och hade gärna dammsugit hela lägenheten, men förnuftet insisterade på att grannar inte uppskattar att snabeldraken kommer fram mitt i natten. Istället fick katternas vattenfontän sig en omgång med diskborsten.

När mamma kommit, blev vardagen åter något mer normal. Vi fyllde helgen med aktiviteter som shopping, promenader, äta god mat på restaurang och bara sitta och prata. Precis vad jag behövde!

Sedan kom då måndagen. Beskedet blev det jag tyckt mig kunna avläsa av personalens kroppsspråk - tumör i vänster bröst och även en tumör i vänster armhåla. Overklighetskänslan var total, även om personalen på KS verkligen gjorde allt för att stötta, förklara, peppa. Efter beskedet har mycket hänt och det har gått fort (tack och lov) med olika undersökningar och åtgärder. Blev sjukskriven, till en början en månad framöver, och bad om att få något läkemedel för sömnen utskrivet, trots att den tanken kändes främmande. Men jag behövde verkligen få sova! Dessutom är tanken att Propavan-tabletterna ska tas vid behov. De är inte beroendeframkallande, vilket känns skönt, och som jag hört andra människor säga genom åren: "ibland hjälper det bara att veta att jag har tabletterna hemma".

I ett annat inlägg kommer jag att skriva lite mer om det som hänt efter att bröstcancerdiagnosen ställts. Det hjälper att strukturera upp tankar, och dessutom tipsade min doktor på onkologen om att skriva en dagbok på hur jag mår när cellgiftsbehandlingen startar. Det gör det lättare att förutsäga hur jag mår, och kunna förebygga med medicinering mot biverkningar kommande cytostatikabehandlingar. Det är också lättare att se, hur pass "pigg" jag varit olika dagar, om jag vill kunna planera in aktiviteter med bekanta - det är lättare att undvika att boka in dagar då jag mått som allra sämst.

lördag 21 september 2013

Drickande giraffen

Drickande giraffen, det är jag. Glöm yogapositionen hunden. Har uppfunnit en egen yogavariant, som kommer till användning när man ska sänka ned matskålar till golvnivå till svultna kissar. Glömde jag nämna, att jag vacklar omkring med träningsvärk i hela kroppen? Och när benen inte vill medverka till att snällt böja sig som vanligt, utan att balansen havererar, så får man göra drickande giraffen. Alltså stå brett med benen och böja ned hela överkroppen för att ställa ned maten.  Emoji

 Bild är lånad härifrån.

Å andra sidan känner jag mig rätt nöjd med att följa planen för träningen. 2 gånger i veckan, japp. Löpbandet och jag har faktiskt börjat bekanta oss med varandra, så idag avverkade vi 5 km tillsammans, visserligen i blygsamt joggingtempo. Synd bara att vågskrället envisas med att ge mig samma besked vecka efter vecka. Hallå, nedåt skulle det ju gå?!

söndag 1 september 2013

Tänka på 'pocenten'

Häromdagen gjorde jag en sk tanitavägning tillsammans med PT Anna, den trevliga kvinna som lotsar mig genom min första bekantskap med träningslokalen och dess mystiska attiraljer. Den sortens våg är underbart pedagogisk, i alla fall om man gillar att se en lite bredare aspekt på sina framsteg, som ju kan vara annat än enbart en siffra för det antal kg man väger. För all del kan nog den rackarns vågen vara väldigt avslöjande också.

Så här såg mina värden från 29 augusti (torsdag vecka 35) ut:

Om dessa värden kan man säkert ha en del åsikter. BMI ligger fortfarande för högt, även om förbättringen gentemot ett år tillbaka är enorm. Detta visste jag förstås redan. Då var jag mera förtretad över vikten. Alla vet väl, att en våg ställer man sig på enbart under dessa förhållanden:
  • det är morgon, och man har alltså en fasteperiod (natten) bakom sig
  • man har uppsökt hemlighuset och uträttat diverse behov. Detta kan eventuellt ge en aning mer försonligt vägningsresultat. Troligen är placeboeffekten på sinnesron betydligt större.
  • man är iförd sin paradisdräkt, för vem vill ha en massa onödiga kläder som kan tänkas försämra resultaten? Misstänker du däremot, att du lagt på dig några kilo, är kläder att föredra, för det är alltid klädernas fel om vågen visar sådär en tre kg plus.
  • om möjligt bör man stå och hålla ett knippe heliumballonger i handen. Allt för att öka lyftkraften!
Här vägde jag mig ju på kvällen. Med mat i magen. Orättvist! Kläder var jag tvungen att ha på mig också, men för allas trevnad beslöt jag mig för att inte ta upp just den punkten till diskussion, och i ärlighetens namn gjorde också Anna ett avdrag för kläderna innan den lilla remsan skrevs ut.

Det märks, att man kan noja en hel del över ett viktresultat, eller hur? Just därför tycker jag det känns befriande att man även får uppgifter om fettprocent och fettmassa i kg. Min egen vikt varierar med hormoncykeln. Istället för att enbart mäta den totala kroppsvikten, kan man jämföra och se om något hänt med fettmassan i kroppen, även om man väger sig vid ett "olyckligt" tillfälle.

Utgångsläget är alltså, att BMI är för högt. Fettprocenten och fettmassan är inom normalgränserna, men ligger nära de övre värdena. Om 6 veckor gör vi om mätningen. Till dess ska jag ha uppnått dessa tre mål:
  1. Jag ska ha tränat 12 gånger (2 ggr/vecka)
  2. Fettprocenten ska ha minskat (inget värde bestämt)
  3. Jag ska orka jogga 2 km
Dessa mål kan kanske tyckas låga för de som redan tränar, men jag tänker enbart jämföra med mig själv. Dessutom vill jag se det här som friskvård, som får mig att må bra. Att sätta som mål att träna massor av gånger per vecka skulle troligen inte gå ihop med livet i övrigt och bara medverka till ännu ett stressmoment i tillvaron. Nopp. Så ska det inte bli för mig. Intalar jag mig, medan nervösa tics börjar rycka i ögonlocket. Emoji

lördag 31 augusti 2013

Pippi, Kajsa Kavat och jag

Som liten, och senare inte fullt så liten, tyckte jag mycket om Astrid Lindgrens böcker med alla dessa härliga figurer som hon berättar om. Pippi Långstrump och Kajsa Kavat är ett par av hennes skapelser, två tjejer med skinn på näsan som klarar av det mesta som kommer i deras väg. Förebilder så goda som några när man ska möta stora och små utmaningar i livet.

En utmaning i mindre format som jag nyligen tacklat, är att teckna ett medlemskap på gym. Säkert inget märkvärdigt för de flesta, men har man som jag aldrig satt en fot i sådana lokaler, och dessutom under några år dragits med en rejäl underlängd (låter väl mycket bättre än övervikt?) så kan man känna en rent kolossal motvilja att ta itu med gymbesök, det kan jag lova.


 En mycket motvilligt kavat Karin.

Nåväl, onödighetskilona är borta nu, så det fanns liksom inga ursäkter för att låta bli. Ändå är jag säker på att mina ögon nervöst flackade runt åt alla håll när jag närmade mig gymmet. Ungefär som hos en mus, som förirrat sig in i ett terrarium med utsvultna reptiler. Vet inte riktigt vad jag väntat mig. En självutnämnd dörrvakt, som prövande sticker ett vältränat, skulpterat pekfinger i magen på mig och därefter väser "Vik hädan! Hit in kommer ingen med en sådan franskbrödsdeg-på-jäsning-konsistens!" kanske? Nu rådde det en rent påfallande brist på dessa tänkta dörrvakter. Istället var alla jag stötte på fantastiskt trevliga. Tänk vad mentala hjärnspöken kan ställa till det.