Overklighetskänsla

Höstens glada förväntningar på att komma i lite bättre form bl a genom att teckna medlemskap i närliggande gym känns nu avlägsna och ganska oviktiga. Visst, jag kommer att fortsätta besöka gymmet ändå, men tankar om prestationer, förbättringar, siffror på framsteg känns inte längre särskilt relevanta.

Min mammografiscreening måndag den 16 september följdes upp av en kallelse för fler kontroller ons den 25 september. Vid återbesöket togs nya kompletterande bilder, man gjorde ultraljudsundersökning, en doktor undersökte brösten och till slut gjordes en mellannålspunktation. Fick en tid för besked av provsvar på måndagen nästföljande vecka, den 30 september. Dagarna fram till måndagen mådde jag inte bra alls. Frös hela tiden, alla muskler var spända och sömnen bestod av någon enstaka timme per natt. På lördagen kom mamma med flyg för att hålla mig sällskap och stötta, vilket innebar en enorm skillnad. Jag tycker visserligen om att bo ensam (förutom mina tre katter), men att må dåligt och inte ha något sällskap hemma att prata med var verkligen hemskt.

När tankarna irrade som värst, kunde jag ta mig till allt möjligt bara för att sysselsätta mig, även med den i övrigt så avskydda städningen. Natten till fredag 27 september (i väntetiden på beskedet) vaknade jag efter någon timmes sömn. Klockan två på natten gav jag upp. Skrubbade frenetiskt toalettstol, handfat, katternas sandlåda, badkaret och hade gärna dammsugit hela lägenheten, men förnuftet insisterade på att grannar inte uppskattar att snabeldraken kommer fram mitt i natten. Istället fick katternas vattenfontän sig en omgång med diskborsten.

När mamma kommit, blev vardagen åter något mer normal. Vi fyllde helgen med aktiviteter som shopping, promenader, äta god mat på restaurang och bara sitta och prata. Precis vad jag behövde!

Sedan kom då måndagen. Beskedet blev det jag tyckt mig kunna avläsa av personalens kroppsspråk - tumör i vänster bröst och även en tumör i vänster armhåla. Overklighetskänslan var total, även om personalen på KS verkligen gjorde allt för att stötta, förklara, peppa. Efter beskedet har mycket hänt och det har gått fort (tack och lov) med olika undersökningar och åtgärder. Blev sjukskriven, till en början en månad framöver, och bad om att få något läkemedel för sömnen utskrivet, trots att den tanken kändes främmande. Men jag behövde verkligen få sova! Dessutom är tanken att Propavan-tabletterna ska tas vid behov. De är inte beroendeframkallande, vilket känns skönt, och som jag hört andra människor säga genom åren: "ibland hjälper det bara att veta att jag har tabletterna hemma".

I ett annat inlägg kommer jag att skriva lite mer om det som hänt efter att bröstcancerdiagnosen ställts. Det hjälper att strukturera upp tankar, och dessutom tipsade min doktor på onkologen om att skriva en dagbok på hur jag mår när cellgiftsbehandlingen startar. Det gör det lättare att förutsäga hur jag mår, och kunna förebygga med medicinering mot biverkningar kommande cytostatikabehandlingar. Det är också lättare att se, hur pass "pigg" jag varit olika dagar, om jag vill kunna planera in aktiviteter med bekanta - det är lättare att undvika att boka in dagar då jag mått som allra sämst.